To the Bridge of Death Wiki

Journal

The rise and fall of the Runelords from the adventurers’ perspective, partially written in a strange language.

For an alternative version of what really happened, please see The Epic Story of Sindrin Ulvfen.

The Diary of Harlan Hess

14/12 -14

Vi passerar igenom ett mindre komplex som verkar vara utrymt och delvis förstört. Två av rummen innehåller vardera ett hundratal lik, prydligt uppradade längs väggarna. Liken ser alla ut att vara en åldrad version av den döde mannen i stolen.

En grupp demoner med förföriskt utseende väntar på oss i det sista rummet. Sindrin och jag orkar inte stå emot deras mentala attacker och blir båda förvandlade till orörliga statyer. Det ser hopplöst ut till en början, men varken Arond och Ulrich låter sig påverkas av demonernas besvärjelser. Efter att ha förbrukat sina magiska förmågor blir demonerna sedan en enkel match för prästen och paladinen att ta hand om.

HH

7/12 -14

Ulrich fördriver Sindrins vanvett med en besvärjelse och tillsammans tar de sig an den osynlige fienden. Efter en lång och påfrestande katt och råtta-lek, i vilken motståndarna har kunnat agera och röra sig oinskränkt, blir de plötsligt synliga igen. Sindrin kämpar väl, men förlorar medvetandet när en illusion i form av nerfallande ismassor krossar och begraver honom där han står.

Någon rör vid mig. Jag öppnar ögonen och ser Sindrin ligga orörlig på golvet, blodig och med munnen fortfarande vidöppen, som för att upplysa mig om något jag borde ha känt till eller, ännu hellre, aldrig borde ha gjort. Ulrich är i närheten. Med förenade krafter gör vi slut på det lilla motstånd som fortfarande finns kvar.

Arond tar hand om de sårade. Förutom Kwarg, vars grimaserande ansikte verkar vara förvridet av skräck, är vi alla snart på benen igen.

Sindrin undersöker den bortre väggen och hittar ett dolt rum bakom en lönndörr. I en stol i rummet sitter en död människa, en magiker av utseendet att döma, och identisk med de kopior som vi just har besegrat i salen utanför.

Bortsett från liket innehåller rummet några magiska föremål och ytterligare en dörr.

HH

24/11 -14

Den siste av magikerna upplöses när en pilskur från Harlan träffar honom med full kraft.

Gruppen är nu omringad av enbart osynliga motståndare. Deras exakta antal är oklart.

Arond och Sindrin kämpar båda med sin förvirring. Sindrin lyckas, om än bara tillfälligt, att bryta sig fri ett par gånger och hinner kasta några bomber i blindo.

Även Harlan och Ulrich försöker att slåss mot en fiende som de inte kan se. Harlan står emot de mentala attackerna, men blir istället nermejad av ett flertal magiska missiler och faller medvetslös ihop på golvet. Ulrich fortsätter i riktning mot en av de mässande rösterna.

Kwarg får syn på något, en fasansfull skepnad som bara han ensam hinner uppfatta, och dör av en plötslig hjärtattack.

16/11 -14

Sindrin gör sig osynlig och undersöker de magiska speglarna i korridoren. Han deaktiverar dem sedan med ett hemligt lösenord.

Under tiden lägger Arond, med hjälp av en scroll of True resurrection, en helande hand på den döde Harlan som snart återfår medvetandet. Skamsen, men tacksam över att vara vid liv igen, torkar han blodet ur ögonen och reser sig upp.

Gruppen fortsätter förbi korridoren och vidare in i en stor sal. Framför dem på golvet står ett podium med en avgudabild föreställande en påfågel.

Fyra magiker, alla med identiskt utseende, dyker plötsligt upp ur tomma intet. En av dem attackerar Harlan med en Scorching ray men blir omedelbart nerskjuten och försvinner i tomma intet. Två av dem gör sig osynliga, men Kwarg håller fast den ene och Sindrin eliminerar förhoppningsvis den andre med en serie brandbomber.

Ytterligare två magiker ger sig till känna. De är osynliga och en av dem kastar en Confusion mot Arond och Sindrin. Arond försöker att stå emot besvärjelsen men misslyckas, stannar upp och börjar istället att svamla osammanhängande. Sindrin ser vad som händer och stålsätter sig.


9/11 -14

Harlan Hess, besegrad i Runeforge av sin egen spegelbild och ihjälskjuten med nio pilar.

26/10 -14

Draken är fruktansvärd att skåda. Vi blir alla skärrade, förutom Ulrich som lugnt står kvar och greppar sitt vapen.

Draken landar på mig. Allt blir mörkt när den enorma varelsen, med fyra pilar i sidan, pressar ner mig i snön med all sin tyngd. Det är omöjligt att komma loss och jag börjar sakta men säkert att kvävas till döds.

Arond är lyckligtvis i närheten för att hela. Både Ulrich och Sindrin lyckas över förväntan med sina kraftfulla attacker. Illa tilltygad väljer draken att retirera. Himlen ovanför mig blir plötsligt synlig igen när draken, med några mäktiga vingslag, lyfter och försvinner.

Vi stannar inte och väntar på att den ska återvända. Med Aronds hjälp flyger vi istället några kilometer bort, där vi hittar en grotta att vila i.

Under kvällen tar Sindrin fram en alldeles ny anteckningsbok. Den rikt dekorerade pärmen pryds av en förgylld titel som blänker i skenet från den lilla brasan framför oss, The Epic Story of Sindrin Ulvfen. Jag tittar ofrivilligt på min egen dagbok, söndersliten och fortfarande blodig efter dess förre ägare. Medan Sindrin skriver brister han ofta ut i muntert skratt och läser gärna högt för oss andra om sina äventyr. Jag lyssnar och protesterar mot de uppenbara överdrifterna, men säger sedan inget mer och börjar tälja på en avbruten pil istället.

Nästa dag lägger vi beslag på resten av nycklarna. Vi flyger sedan mot den skallformade klippan, uppför de många trappstegen och in genom den stora grottöppningen. Ett par stenansikten med levande ögon vaktar ingången på varsin sida, men vi är osynliga och de upptäcker oss inte.

En lång och farlig sluttning, täckt av hal is, leder fram till ett cirkelformat schakt som plötsligt öppnar sig under oss. Längs schaktets kanter löper en smal stig.

HH

19/10 -14

I Riddleport kastar Arond en Wind walk som för oss till Lake Stormunder. Vi landar på en kulle vars topp är omgärdad av sju stora stenhuvuden. Inte långt därifrån syns en skallformad klippa i samma stil. Klippan är ett porträtt av Xin, kejsaren som grundade det thassilonska imperiet för elvatusen år sedan. Hans vidöppna mun är i själva verket en grottöppning till vilken en trappa leder upp. Ovanför ingången finns en Sihedron rune.

Stenhuvudena på kullen bilder en cirkel. De är alla tre meter höga och föreställer de sju runelordsen. Utifrån textfragmenten som vi hittade i Sandpoint börjar Arond att läsa en noga utvald besvärjelse, representativ för den magiskola som varje runelord företräder, framför vart och ett av stenhuvudena. Efteråt uppenbarar sig en nyckel i stenhuvudets mun.

Medan Arond läser besvärjelser och samlar ihop nycklar blir vi plötsligt attackerade från ovan av en vit drake. Den är osynlig när den närmar sig och vi hinner inte uppfatta något förrän det är för sent. Både Ulrich och jag blir träffade när draken sveper ner över kullen och spyr ut sin iskalla andedräkt över oss. Ulrich kastar sig åt sidan och lyckas undvika den värsta kylan. Jag misslyckas däremot.

Mina kläder ryker fortfarande när jag spasmodiskt och svårt skadad ställer mig upp igen. Sindrin plockar med sina bomber och stirrar fascinerat upp mot himlen. Kwarg tar ett par steg tillbaka och höjer sin dolk.

HH

12/10 -14

Med hjälp av en Teleport lämnar vi Sandpoint lika hastigt som när vi kom. Resan till Lake Stormunder sker i etapper och vi gör uppehåll i Magnimar och Riddleport. Vi passar där på att sälja nästan alla våra upphittade föremål och köpa ny utrustning.

Innan vi fortsätter träffar vi Snorre Strulason igen. Vi fördelar vinsten från försäljningen och ger honom hans andel.

HH


Riddleport.

28/9 -14

”If magic bright is your desire,
To old Runeforge must you retire!
For only there does wizard’s art
Receive its due and proper start.”

–––

”On eastern shores of steaming mirror,
At end of day when dusk is nearer,
Where seven faces silent wait
Encircled guards at Runeforge gate.”

–––

”Each stone the grace of seven lords,
One part of key each ruler hoards;
If offered spells and proper prayer;
Take seven keys and climb the stair.”

–––

”On frozen mountain Xin awaits,
His regal voice the yawning gates
Keys turn twice in Sihedron,
Occulted Runeforge waits within.”

–––

”And now you've come and joined the forge
Upon rare lore your mind can gorge,
And when you slough the mortal way
In Runeforge long your work shall stay.”

–––

Thassilonska inskriptioner täcker väggar och tak i vad som verkar vara ett uråldrigt och delvis igenrasat tempel. Mitt på golvet i ett litet lönnrum står en cirkelformad brunn. Brunnens kant är dekorerad med runor. Förutom de lemlästade resterna av stadsvakten hittar vi några magiska vapen och föremål, bland annat en vacker fjäderpenna vars syfte förblir okänt för oss.

Sindrin visar några av texterna för Brodert Quink, en lärd man i Sandpoint. Quink undersöker dem och tar fram en karta. Beskrivningen av Runeforge stämmer väl överens med Rimeskull, en klippa vid Lake Stormunder i nordligaste Varisia.

Vi kontaktar Simon och gör oss redo för omedelbar avfärd.

HH


The Scribbler.

21/9 -14

Jag rusar framåt i blindo, stöter ihop med varelsen och kommer inte förbi. Ulrich drar uppmärksamheten till sig när han kliver fram och utmanar varelsen i Sarenraes namn. Den hugger mot paladinen och backar sedan tillbaka in i dimman. Jag skjuter innan varelsen hinner försvinna igen och fäller den med fyra adamantiumpilar i bröstet.

Striden rasar vidare i närheten av den omtöcknade Arond. Kwarg använder sin wand of Cure light wounds och får snabbt Arond på fötter igen. De blir plötsligt attackerade av några demoner i tunneln längre bort. Ulrich och jag springer dit. Sindrin, som nu äntligen har blivit kvitt sin förvirring, dyker också upp och tillsammans lyckas vi eliminera det sista motståndet.

Dimman ligger fortfarande kvar, sikten är noll, men vi lever åtminstone.

HH


Harlans dyrbara adamantiumpilar håller snabbt på att ta slut.

22/6 -14

Jag försöker att kasta mig åt sidan men misslyckas, blir träffad av ytterligare ett hugg och förlorar medvetandet. Varelsen anfaller sedan Ulrich med full kraft som segnar ner i ett hörn.

Sindrin, i några precious moments of clarity, hjälper mig upp på fötter igen. Jag fortsätter tillbaka mot Ulrich och ruskar liv i honom med hjälp av en potion.

Varelsen är fortfarande i närheten. Den fnittrar osammanhängande medan den befaller sina demoner och ylande hunddjävlar att döda oss alla.

Jag ser knappt handen framför mig.

Stridslarmet ökar i styrka och intensitet. Det verkar komma från den bortre änden av korridoren. Jag hör Aronds röst för ett kort ögonblick, innan den plötsligt tystnar och försvinner i den hysteriska kakafonin av anstormande hundar.

HH

17/6 -14

En pansarnäve trycker upp mig mot grottväggen. Arond håller mig i ett järngrepp medan han driver förvirringen ur mitt huvud. Han och Kwarg gör sig redo att möta de annalkande hundarna samtidigt som jag, tätt följd av Ulrich, snabbt rör mig mot Sindrin.

Sindrin är omringad av ett par demoner och i dimman anar jag ytterligare en skepnad, människoliknande men jättelik, med en illavarslande falchion i händerna.

Int ens harta av mina pilar träffar.

Hugget som kommer gör fruktansvärt ont. Jag stapplar baklänges och lägger upp två nya pilar.

Helvete.

Sindrin återfår tillfälligt förståndet och passar på att göra sig osynlig. Han försvinner men Ulrich står fortfarande vid min sida.

HH

1/6 -14

Dimma, och sedan total förvirring.

Sindrin och jag förvandlas till babblande idioter efter att ha misslyckats med att stå emot demonens besvärjelse. Stridslarmet når mig medan jag sticker mig själv i sidan med en av mina egna pilar.

Sikten är näst intill obefintlig. Arond, Kwarg och Ulrich gör sitt yttersta och lyckas slå tillbaka de första attackerna.

Sindrin återfår tillfälligt kontrollen över sig själv och gör så att dimman lättar för ett kort ögonblick. Jag får syn på Arond och Ulrich. Fnittrande stöter jag in ännu en pil.

Ljudet av skällande hundar kommer allt närmare. Samtidigt hör vi hur Sindrin, som befinner sig ensam lite längre bort, plötsligt stönar till av smärta.

HH


Demonen visar sitt rätta ansikte innan Kwarg skickar tillbaka den till helvetet.

25/5 -14

En vindlande trappa leder ner i hålet. Den blockeras av tjocka spindelnät som inte går att hugga sig igenom. Kwarg bränner snabbt upp dem efter att ha sprungit tillbaka upp till garnisonen och hämtat facklor.

En hemlig dörr leder in i ett mörkt och dimfyllt rum. Från någonstans i närheten hör vi plötsligt en röst som presenterar sig som the Scribbler. Den frågar oss om världen ovanför och sådant som måste ha hänt för mycket länge sedan, om uråldriga ting som det thassilonska imperiet, Alaznist och Karzoug.

Rösten tystnar när vi uppmanar den att visa sig. Istället uppenbarar sig en vacker kvinna längre bort. Arond ser igenom lögnen och ropar att det inte alls är en kvinna utan en demoon.

HH


Den stora symbolen på golvet, en schakal med tre ögon, föreställer Lamashtu, the Mother of Monsters.

18/5 -14

Invånarna i Sandpoint tar emot oss som hjältar. Något senare, i den stora katedralen, blir vi informerade av stadens borgmästare, sheriff och präst om vad som har hänt och varför vi är här.

Mitt i Sandpoint, alldeles intill garnisonen, har ett stort hål nyligen öppnat sig i marken. Efter mörkrets inbrott strömmar underliga ljud upp ur hålet, som från skällande hundar men även mer mänskliga läten.

Sheriff Hemlock skickade ner några ur stadsvakten för att undersöka hålet. De kom aldrig tillbaka. Stadens ledare ber oss att ta reda på vad det är som försiggår.

HH


Sandpoint med omnejd.

4/5 -14

Bibliotekarien hämtar de böcker som vi frågar efter. De är alla skrivna på thassilonska och vi behöver någon som kan förstå vad de handlar om. Vi kontaktar Snorre som då beskriver en av sina döda följeslagare, en skicklig alkemist vid namn Sindrin. Arond läser en scroll of True resurrection och en stund senare materialiserar sig Sindrin, naken och förvirrad, på golvet framför oss.

Vi stannar i biblioteket medan Sindrin och de övriga lärde studerar böckerna. En av dem har titeln ”Whispers from Leng”.

The Hellstorm Flume ruins är rester av vakttorn som Alaznist, the Runelord of Wrath, lät uppföra i sitt krig mot Karzoug, the Runelord of Greed.

Xaliasa var från början en av Alaznists undersåtar som senare förrådde sin mästare.

Runeforge är en plats som skapades av de sju runelordsen för att studera magi. Enligt böckerna lyckades varje runelord dessutom hitta ett sätt att undfly sitt rikes eventuella undergång. Det framgår inte hur.

Xin-Shalast var en gång Karzougs huvudstad och är belägen i the Kodar Mountains.

Efter några dagar blir Sindrin kontaktad av prästen i Sandpoint, Father Zantus. Något allvarligt verkar ha inträffat igen, för han vill att vi omedelbart kommer dit. Simon kastar några Teleport. I nästa ögonblick befinner vi oss vid foten av the Old Light, den gamla stenruinen i Sandpoint.

HH


Sindrin, vars kläder och utrustning nu är borta, tömmer ivrigt Mokmurians laboratorium.

27/4 -14

Med ett mäktigt hugg klyver Kwarg paddan på mitten. I samma ögonblick uppenbarar sig Mokmurians förvridna skepnad framför oss. Den hånar oss oss med en röst som inte är Mokmurians egen:

”So these are the heroes of the age. More like gasping worms to me, soon to be crushed back into the earth when I awaken the armies of Xin-Shalast, when the name Karzoug is again spoken with fear and awe. Know that the deaths of those marked by the Sihedron, the giants you have so conveniently slain for me, hasten my return, just as yours soon will. Fools, all of you. Is this all you could manage in ten thousand years?”

Efter Mokmurians död tar Conna the Wise och hennes anhängare kontrollen över Jorgenfist.

Vi öppnar bronsdörrarna och går in i biblioteket där en märklig varelse tar emot oss. Arond och Simon försöker att prata med den.

HH


Bland Mokmurians papper hittar gruppen en karta. Ingen av dem lyckas dock uttyda dess kryptiska innehåll.

20/4 -14

Vi slåss för att vinna tid, men inser snart att vi alla inte kan fly därifrån samtidigt.

Mokmurian byter taktik och använder istället sitt trollspö mot mig. Jag kan inte längre störa hans besvärjelser med mina pilar. I nästa ögonblick sköljer en våg av negativ energi över mig.

Vi jett dräpa dem allihop, nu och int imöran eller någon annan dag, eller själva gå under.

Striden rasar vidare, men vänder definitivt till vår fördel när Simon lyckas förvandla Mokmurian till en padda. Han stoppar ner det lilla kräket i fickan och kastar sedan en Fireball som bränner upp de motståndare som fortfarande blockerar vår väg i trappan.

Svart rök fyller tronsalen. I ögonvrån ser jag hur en ensam, och förhoppningsvis sista, odöd jätte långsamt kommer emot oss.

HH

16/3 -14

Medan Arond läser en scroll of Resurrection över den döde Simon håller vi övriga stånd mot de instormande jättarna. De flesta blir skutte ner nästan direkt och stupar i ett regn av pilar. En av dem lyckas att ta sig uppför trappan, men Kwarg och Ulrich tar snabbt hand om honom.

Vi hinner knappt andas ut förrän en grupp odöda rusar in i tronsalen, anförda av en tungt bepansrad ogre utan huvud. Mokmurian flyger bakom dem.

Jag väntar tålmodigt, samtidigt som styggelserna nedanför oss kommer allt närmare. Med en välriktad pil lyckas jag avvärja Mokmurians första besvärjelse.

Från det lilla rummet intill hör vi plötsligt hur Aronds mässande upphör när Simon, omtöcknad men vid liv, långsamt reser sig upp igen.

HH


Högen med ihjälskjutna jättar växer på tronsalens pelargolv i ett rasande tempo.


HARLAN FINDS KONRAD’S JOURNAL


Belly of the Beast – 9 mars 2014

Vid utgången upptäcker inkräktarna att Mokmurian letar efter dem. De springer tillbaka ner igen, där de hittar och dödar den nu sovande vampyren i Mokmurians tronsal. Medan gruppen undersöker några scrolls hör de plötsligt hur Mokmurian och hans tjänare närmar sig.


Flaska med heligt vatten från the Godsmouth Cathedral, innehållande en pharasminsk svart ros.

A Slayer from the Past – 9 februari 2014

Harlan skjuter ihjäl vaktposten och strax därefter en stone golem som, när den dör, splittras i ett moln av vassa stenskärvor. På golvet mitt i rummet står en enorm kittel ur vilken det ryker kraftigt.

En vampyr, beväpnad med ett par handyxor och klädd i en röd ringbrynja, hugger ner och dödar Simon. Ulrich lyckas, om än bara tillfälligt, fördriva den. Vampyren förvandlas till dimma och flyr till sin kista, men var finns den?

Någon kommer ihåg Snorres beskrivning av Conna the Wise och hennes förmåga att hela. Kanske hon kan återuppväcka Simon från de döda?

Trespassing – 2 februari 2014

Gruppen diskuterar den kommande slutstriden och fortsätter framåt, förbi grottorna och vidare ner till det thassilonska komplexet där, precis som tidigare, en tatuerad hill giant vaktar ingången.

Fighters Fight – 19 januari 2014

Två lamias och två troll gör sitt yttersta för att stoppa inkräktarna, men jakten på Mokmurian går oförtrutet vidare.

Grumpy Old Farts – 8 december 2013

Gruppen följer en tunnel som börjar vid ravinens botten, och kommer snart fram till det grottsystem som Snorre har beskrivit för dem.

To Riddleport and Back – 17 november 2013

The Cyphergate i Riddleport.


Via en Dimension door lyckas Snorre fly till Riddleport där han rekryterar en ny grupp äventyrare som omedelbart beger sig till Jorgenfist för att möta Mokmurian.

Harlan Hess
Kwarg
Simon Thorn
Ulrich Soth
Arond Greyfist

Arrivals – 12 november 2013

Harlan Hess lämnar Ravenmoor och når så småningom havet och Riddleport.

In Memory of the Fallen – 11 november 2013

AZAAL
Dödad i strid av Mokmurian i Jorgenfist.


SINDRIN KELLRINDOR
Dödad i strid av Mokmurian i Jorgenfist.


KONRAD FELL
Dödad i strid av Mokmurian i Jorgenfist.


MENOMAR
Dödad i strid av Mokmurian i Jorgenfist.

Showdown – 20 oktober 2013

Tre hounds of Tindalos rusar emot oss i dunklet. Medan vi tar hand om de vämjeliga odjuren dyker plötsligt en forgefiend upp ur tomma intet. Hans mage liknar en öppen järnkamin från vilken han vräker ut klot av brinnande lava i rummet.

En chansartad bomb från Sindrin slår honom till marken. Skadad men fortfarande vid liv väljer han att försvinna. Han kommer snart tillbaka. Nästa bomb sliter honom i småbitar och den här gången blir han liggande kvar i en rykande skrothög på golvet.

Sindrin, som för bara en stund sedan stukade sin svärdshand, har all anledning att se nöjd ut medan ha torkar rök och sot ur ögonen.


Mokmurian väntar på oss i nästa rum. Menomar passerar snabbt förbi mig och springer upp till en hög avsats bakom Mokmurian. Jag hinner precis fram till jätten då han, istället för att slå med sin klubba, flyger iväg och försvinner ur min räckvidd.

Azaal kastar en Flame strike som tyvärr inte har någon märkbar effekt. Vedergällningen blir skoningslös när Mokmurian i nästa ögonblick skickar en stråle av magisk energi som träffar Azaal med full kraft. Han dör omedelbart och sjunker ihop vid foten av en hög pelare.

Jag höjer bågen, stoppar ett par pilar mellan mungiporna och lägger en tredje på strängen. Meningslöst.

Snorre gör sig osynlig och lyfter han också. Sindrin närmar sig längs en av väggarna.

Menomar tar sats för att kasta sig ut från avsatsen och övermanna Mokmurian i luften.

Vem blir det härnäst? Får vi inte snabbt ner honom på marken igen kommer vi alla att dö. Tjugotvå år. Det sista var det bästa.

No Key – 13 oktober 2013

Byrackor från ingenstans.

Descent into Darkness – 29 september 2013

Conna the Wise, vars make Mokmurian lät flå levande, erbjuder oss sin hjälp. Hon distraherar de övriga jättarna i närheten medan vi oupptäckta fortsätter in i en smal tunnel.

I en stor grotta, till bredden fylld med diverse skräp, möter vi en liten kobold som visar sig vara en oväntat svår motståndare. Hon skadar Snorre rejält innan vi till slut lyckas fälla henne.

Vi passerar ett antal grottor med ogres och jättar, bland annat en smedja där fem slavarbetare hålls fängslade i varsin bur. I en passage, vars sidor kantas av upphängda pälsar, upptäcker Snorre två troll som vaktar bakom de provisoriska väggarna. Vi gör oss osynliga och smiter förbi dem.

Vi följer en flera hundra meter lång och olustig tunnel. Den vrider sig likt en korkskruv och sluttar kraftigt neråt. Efter en stund börjar väggarna alltmer likna slät och bearbetad sten. Tunneln slutar vid ett rum. Alla hörn här nere är märkligt avrundade och på något oförklarligt sätt känns det som om rummets väggar fortsätter i all oändlighet. Det är högt i tak och arkitekturen skiljer sig märkbart från den vi hitills har sett i Jorgenfist. Sindrin konstaterar snabbt att byggnaden är av thassilonskt ursprung.

I rummet finns en dubbeldörr som gör några i gruppen illamående när de närmar sig. En bit därifrån står en hill giant. Han är täckt av märkliga tatueringar som tycks skimra i dunklet. I pannan har han en thassilonsk runa.

Vi är fortfarande osynliga.

Down the Rabbit Hole – 22 september 2013

Conna the Wise berättar att Mokmurian finns i det underjordiska biblioteket och att han tjänar Karzoug, the Runelord of Greed.

A Library Card – 15 september 2013

Sindrin undersöker innehållet i metalltuben.

The Black Tower – 8 september 2013

En odöd varelse med en metalltub fastkedjad vid kroppen förföljer Snorre upp ur kryptan.

Jorgenfist – 1 september 2013

Marken nedanför trapporna är täckta av fotspår, de flesta från jättar.

Snorre kilar i förväg och upptäcker snart en grupp av dem. De står beredda på en avsats längre upp varifrån de kastar ner stora stenblock mot oss. Med hjälp av några besvärjelser flyger vi osedda dit och möter de överrumplade jättarna i en kort men blodig strid. Azaal undersöker området och hittar flera intressanta föremål som jättarna har samlat på sig.

En stund senare når vi toppen av trapporna. Den vidsträckta platån breder ut sig framför oss.

Vi slår läger i en grotta. Nästa morgon är vi framme vid foten av the Iron Peaks, en isolerad bergskedja i centrala Varisia. På avstånd upptäcker vi två jättar och tre stora björnar som närmar sig. Vi gömmer oss och ser dem sedan försvinna bort nerför berget. På kvällen slår vi läger igen. Vi håller vakt och tänder ingen eld.

Nästa dag, i närheten av the Muschkal River, öppnar en bred dalgång upp sig. Från vår position i de omkringliggande bergen kan vi långt där nere se Jorgenfist. Det är en stor fästning, omgärdad av en hög mur med ett antal torn och en ensam port. I fästningens mitt reser sig en hög stenspira. Vi lägger även märke till en svart och annorlunda byggnad vars syfte är oklart för oss. Flera läger, befolkade av jättar och ogres, är utspridda runt omkring fästningen. Inte så långt från oss står ett ensamt vakttorn.

Det är fullmåne när vi flyger igen, förbi de nu upplysta lägren på marken nedanför och vidare in över Jorgenfist. Jag blundar och drar en lättnadens suck när jag likt en skadeskjuten kråka äntligen landar på borggården.

Från lägren utanför hörs trummor och skrålande röster, i övrigt är det tyst. Snorre smyger ensam iväg längs muren. I närheten av porten hör han hur någon sjunger, rösten är ljus som från en kvinna. Han vänder om och undersöker stenspiran. Den har en stor öppning högt ovanför marken och dess sidor täcks av något som påminner om vit fågelspillning. Vid foten ligger skelettdelar från ett stort antal hjortar utspridda. Bredvid stenspiran finns ett stort hål i marken.

Snorre är snart tillbaka. Vi fortsätter mot den svarta byggnaden en bit längre bort.

The Storval Stairs – 18 augusti 2013

Vi lämnar Sandpoint nästa dag. Innan avresan passar vi på att sälja en del värdeföremål, bland annat de två böckerna som jag tidigare lämnade kvar i Chask Haladans bokhandel.

Förutom en båtresa över Ember Lake mellan Galduria och Wolf’s Ear, tillsammans med kapten Fishlips ombord på ”the Scurvy Crab”, färdas vi till häst och följer i huvudsak den stora landsvägen.

Vittnesmål och rykten längs vår väg norrut berättar om jättarnas framfart. Vi hittar även resterna av en grupp ihjälslagna jägare.

Någonstans i skogen öster om Lampblack River blir vi attackerade av tre ogres som vi snabbt tar hand om. De bär på en kista full med silvermynt och varsin stor tunna. Tunnorna innehåller dyr konjak och är märkta ”Stonehill Brewery”.

Vi når så småningom the Storval Stairs. De enorma trapporna, som en gång byggdes av jättar och är uthuggna direkt ur berget, leder upp till platån ovanför. De kantas av höga statyer som tysta och orörliga stirrar ner på oss.

Neighborhood Watch – 11 augusti 2013

Vi slår tillbaka anfallet och dräper bland annat Teraktinus, gruppens ledare. Azaal och Snorre nöter på jätten med sin magi, innan Sindrin fäller honom med en välriktad pil. Teraktinus blåser i sitt horn en sista gång och resterande stone giants flyr. Med sig har de ett tiotal bybor som de tillfångatagit. Sindrin förföljer dem från luften innan de till slut försvinner norrut.

En fånge, en ung stone giant, erbjuder sig att berätta allt han vet i utbyte mot att vi skonar hans liv. Azaal frågar även ut den döde Teraktinus.

Fången säger att han tjänar Lord Mokmurian som med hotelser och våld övertalat sitt folk och minst sju av de övriga stammarna i området att tiden är mogen att erövra och åter styra över det vidsträckta landet nedanför. Förutom stone giants har Mokmurian även ogres, hill giants, troll och lamias, tjänare av Lamashtu, under sitt befäl.

Gruppens order var att samla ihop Sandpoints invånare i säckar, levande och så många som möjligt, och föra bort dem. De skulle sedan användas i en av Mokmurians ritualer. Teraktinus uppgift var att finna en särskild sten i the Old Light och överlämna den till Mokmurian. Stenen innehåller uråldriga hemligheter som Mokmurian eftertraktar.

Enligt fången var detta bara en av många patruller och att Mokmurians angrepp mot Varisia antagligen kommer att ske mycket snart, kanske redan inom en månad.

Jorgenfist, Mokmurians fästning, ligger i the Valley of the Black Tower, en plats någonstans i the Iron Peaks. Fången visar på en karta var det ligger. Borgmästare Kendra Deverin vill att vi omedelbart reser dit och förhindrar en katastrof. Vi räknar med att vara framme om ungefär två veckor.

Blood and Grime in Sandpoint – 26 maj 2013

Fem stone giants och tre stora björnar angriper Sandpoint från två håll.


Sindrin och Snorre lyckas tillsammans driva bort den röda draken.


Sandpoints invånare flyr i panik medan deras hem blir plundrade.

Home Sweet Home – 5 maj 2013

På den femte dagen, strax innan byn Wartle, stöter fartyget emot en timmerstock och behöver repareras. Reparationen beräknas ta ett par timmar och vi passar på att gå iland och se oss omkring i byn. Wartle ligger i början av the Mushfens, ett stort och avlångt träsk, och har ungefär tvåhundra invånare. I byn finns ett fyrtiotal hus av vilka nästan alla står på pålar för att inte sjunka ner i gyttjan. På marken mellan husen ligger träplankor att gå på.

Vi slår oss ner en stund i den lokala tavernan, en simpel byggnad på fyra höga pålar som alla lutar betänkligt. Bartendern, Lars Taraldsen, berättar att två personer nyligen har försvunnit från byn. Han tror att boggards, ett ondskefullt och människoätande paddfolk som lever i träsket, tog dem. Jag gör ett misslyckat försök att spela tärning innan vi går ombord igen och ser byn försvinna bakom en krök.


Efter en vecka lämnar vi fartyget. Kapten Boores önskar oss lycka till. Vi färdas till häst och är snart framme i Sandpoint. Vi går till värdshuset the Rusty Dragon där vi blir hjärtligt välkomnade av Ameiko Kaijitsu. Hon erbjuder oss gratis mat och husrum och ber oss att sitta ner. Hon hämtar borgmästare Kendra Deverin och sheriff Belor Hemlock för vilka vi berättar vad vi har varit med om. De lämnar sedan värdshuset för att förbereda invånarna och begära förstärkningar från Magnimar.

På kvällen besöker jag Chask Haladan i hans bokhandel. Han håller på att stänga men känner igen mig och låter mig komma in. Jag visar honom de båda böckerna som jag hittade i det strandade fartyget i the Shimmerglens. Han vet inte vad de nautiska kartorna föreställer, men blir istället mycket fascinerad av boken med noter. Han ber att få låna och studera den närmare.

Tidigt nästa morgon blir vi väckta av att Ameiko knackar på vår dörr i värdshuset. Hon är skärrad och säger att hon har hört en hornstöt genljuda norrifrån. Vi skyndar oss till torget utanför den stora katedralen där sheriffen och delar av stadsvakten redan har samlats. Vi träffar även Rooq Velerin och hans varg som nu verkar vara tillbaka och hemma i Sandpoint igen. Han berättar att han har sett stora varelser röra sig inte långt härifrån.

Plötsligt blir vi anfallna av stone giants. Tre av dem kastar enorma stenblock mot den norra porten medan två andra ses passera bron närmast kyrkogården tillsammans med tre stora björnar. Vi chansar att porten håller en stund till och rusar istället vidare ner mot bron och den obefästa delen av stan.

Undercliff Way. Jag hoppas att Larz Rovanky har reglat sin dörr ordentligt.

Not So Dead Anymore – 28 april 2013

Vi befinner oss i en stor sal. Förutom tronen innehåller den ett altare tillägnat Lamashtu. Vi undersöker rummen och hittar flera intressanta föremål, bland annat ett pergament med rubriken ”Those who have agreed to grant their greed to the Master’s need”. Det har tillhört Lucrecia och är en lista med 210 namn av vilka vi känner igen två, Kaven Windstrike och Revin.

Vi tar farväl av Perimon i Turtleback Ferry. Han har fått sin hämnd och överväger att stanna i byn.

Vi visar jättens meddelande för Father Shreed. Han vet inte var Jorgenfist ligger.

Azaal meddelar myndigheterna i Magnimar och Sandpoint om vad som är på gång. Med hjälp av några nyfunna scrolls lyckas han återuppväcka Sindrin från de döda och återställa Menomar.

Vi överlämnar Lamatars kropp till Myriana. Hon tackar oss och reinkarnerar sin älskades kvarlevor till halvorch. Hon passerar sedan rakt igenom Snorre och försvinner. I samma ögonblick bryter solen fram och mörkret lyfter från Whitewillow.

Dagen därpå återvänder vårt fartyg till Turtleback Ferry. Vi går ombord på ”Turtle” för vidare färd mot Sandpoint. Vi är de enda passagerarna. Fartygets destination är Magnimar, men vi har med oss hästar och planerar att gå iland någonstans längs floden och därifrån rida hem.

Retribution – 21 april 2013

Vi dräper samtliga, inklusive två stone giants som plötsligt ger sig in i striden. Stone giants brukar vara fredliga och vi har ingen aning om varför de är här.

En av dem sitter på en stor tron och verkar vara en ledare av något slag. På hans kropp hittar vi ett meddelande. Det är signerat ”M” som torde vara liktydigt med Lucrecias ”master Mokmurian”.


Ett meddelande från Mokmurian.

Out of the Frying Pan – 15 april 2013

Vi lämnar grottan och omgrupperar vid vår gamla lägerplats några timmar därifrån. Azaal kastar en besvärjelse som bryter Menomars och min förtrollning. Vi vilar en natt och återfår våra krafter.

Vi går tillbaka nästa dag. Utanför grottöppningen står flera vakter. Vi rusar in medan vi slår oss förbi ett stort antal ogres som nu har vågat sig tillbaka upp ur tunnlarna.

Plötsligt uppenbarar sig Lucrecia i sin sanna skepnad. Bredvid henne står en odöd person vars uniform skvallrar om att han är Lamatar Bayden.

We Thought You Was a Toad – 10 april 2013

”Kvack?”


Our dear friends had some misfortune. Say hi to Konrad Fell and Menomar.

The Kreeg Clanhold – 10 mars 2013

Det ryker ur grottöppningen. Vi går in medan snön långsamt faller.

Azaal konstaterar att de sex meter höga benen kommer från en blå drake. Längre in i grottan står en enorm staty. Den är tolv meter hög och föreställer en jätte i hjälm och rustning. Runt dess hals hänger en stor Sihedron medallion. Vi kan inte identifiera statyn.

Det närmaste rummet innehåller ett stort hål i marken som stinker av förruttnelse.

Snorre upptäcker tre varelser, två ogres och en jätte. Han kastar en Glitterdust som förblindar två av dem. Vi övriga håller oss gömda i tron att fienden ska närma sig, men istället slår de sluga djävlarna larm och backar tillbaka in i mörkret.

Fler ogres dyker upp, men de är försiktiga och håller sig utom räckhåll. Perimon låter Bob bli osynlig. Bob slår enkelt ihjäl både jätten och några av ogresarna. Resten flyr i panik. Vi förföljer dem uppför trapporna och in i en stort rum. De försvinner bort i ett par tunnlar.

Rummet innehåller mer än ett dussin sovplatser. Det verkar vara en vapensmedja. Det brinner från flera eldar och luften är tjock av svart rök.

A New Kid in Town – 3 mars 2013

Det regnar inte längre.

Vi bär Sindrin tillbaka till Turtleback Ferry. I byn är vattnet på väg att sjunka undan, även om det fortfarande är ovanligt högt. Marken är relativt torr i de centrala delarna vid torget.

Vi går till kyrkan och berättar för Father Shreed om de senaste händelserna i Skull’s Crossing. Han säger att han ska försöka ordna så att dammen blir reparerad snarast möjligt. Han har även lyckats skrapa ihop en mindre mängd diamond dust. Det räcker för att återställa en del av Menomars förlorade krafter.

Vi lindar in Sindrins kropp i en filt och placerar den i ett av kyrkans lagerutrymmen. Azaal försöker förgäves att få kontakt med Sindrin. Han får inget svar.

Shalelu och Jakardros har begett sig norrut för att reka. Father Shreed kan inte säga var exakt de befinner sig. Han har heller inte hört något från Whitewillow.

Vi beslutar att fortsätta sökandet efter Lamatar Bayden. Vi erbjuds att sova i kyrkan och ägnar två dagar till att förbereda oss inför resan till Hook Mountain.


Vi vet fortfarande inte var i bergen vi ska börja leta. Kvällen innan avfärd går jag till värdshuset för att fråga Revin om han kanske har sett eller hört något som kan leda oss vidare. Han har tyvärr ingenting att berätta. Vi blir istället avbrutna av en främling vid bordet intill, en halvalv vid namn Perimon som säger sig vara på jakt efter Kreeg ogres och vet var deras tillhåll ligger. De massakrerade hans farbror och flera andra personer från hans hemby i ett karavanöverfall och Perimon är ute efter hämnd. Den senaste tidens händelser ledde honom hit till Turtleback Ferry.

Vi går till kyrkan och berättar för de andra. Perimon svarar på våra frågor och säger att han varken såg någon fånge eller rödhårig kvinna, men däremot en hill giant. Efter en kort överläggning bestämmer vi oss för att slå följe till ogresarnas grotta i Hook Mountain. Enligt Perimon ligger den en bra bit nordväst om Fort Rannick.

Tidigt nästa morgon blir vi väckta av Will, Father Shreeds assistent. Efter frukosten, potatis- och purjolöksoppa, samlas vi i lagerutrymmet där Sindrin ligger på en bänk. Father Shreed ger oss varma vinterkläder och varsitt rep.

Perimon verkar vara en magiker av något slag. När vi lämnat Turtleback Ferry passar han på att presentera sin följeslagare för oss, en apliknande varelse med huggtänder och fyra armar. Han är hårig och nästan tre meter lång. Perimon kallar honom för Bob.

Vi följer landsvägen västerut och passerar snart Bitter Hollow, en liten by med ungefär femtio invånare. Perimon berättar att detta är platsen där han föddes och växte upp, och att det var här som hans farbror och övriga bybor bodde innan de blev mördade av ogres. De flesta i byn är jägare som handlar med gnomerna i närliggande Sanos Forest.

Två dagar senare slår vi läger vid Lake Coal, strax nedanför de snötäckta bergen. Kreegwood tornar upp sig på höger sida. Sjön har fått sitt namn på grund av att en viss sorts alger färgar vattnet svart. En kunskap som Sindrin säkert hade uppskattat, tänker jag sorgset medan jag reser tälter. Vi är nära nu och jag tänder ingen lägereld. Luften har blivit märkbart kallare.

Det snöar nästa morgon. Vi klättrar uppför en brant klippa och får syn på en stor grottöppning. Det svarta hålet avtecknar sig tydligt mot den vita snön. Två ogres vaktar utanför. De upptäcker oss men vi lyckas tysta dem innan de hinner varna de övriga i grottan.

Innanför grottöppningen ligger något som ser ut som revben från en val eller någon annan stor varelse. De sträcker sig upp mot himlen likt döda skelettfingrar och är alla dekorerade med the Sihedron rune.

Sindrin’s Last Stand – 24 februari 2013

Jag flyr ut ur rummet men stannar när jag inser vad jag håller på med. Jag springer skamset tillbaka och blir inte rädd den här gången.

Sindrin gör en fight defensively och uppehåller hjältemodigt skull rippern medan vi andra gör vårt bästa för att döda den. Snorre skjuter med sin wand. Azaal helar Menomar och frammanar sedan ett par hound archons. Menomar och jag står sida vid sida och schlö med allt vi har.

Striden går trögt och Sindrin pressas allt hårdare. Plötsligt griper skull rippern tag i honom med en av sina klor. Sindrin kan inte komma loss och hugger förgäves med sitt svärd. I nästa ögonblick nyper skull rippern huvudet av honom. Jätteskorpionen är skadad och dör efter ytterligare några träffar, men då är det redan försent. Sindrin är död och hans huvud ligger vid våra fötter.

Jag tar fram en kraftig bennål ur ränseln och syr med darrande fingrar fast huvudet igen. Stygnen är grova och klumpiga. Det här kan ju för fan inte vara sant.

Lucrecia, ditt billiga luder, för det här ska du dö. Inte idag, kanske inte imöran, men snart.

Vi undersöker modellen av dammen. De fem skallarna på dammväggen har rörliga käkar. Vi inser att käkarna motsvarar de verkliga dammluckorna och att modellen är ett magiskt instrument för att reglera vattenflödet i dammen. Dammen riskerar snart att brista om trycket blir för stort. Vi öppnar käkarna och förväntar oss att få höra vatten, men inget händer.


Vi öppnar dubbeldörren bakom den stora högen med kranier. Den leder in till en smal kammare med två alkover, en i väster och en i öster. Varje alkov spärras av ett galler och golvet innanför täcks av en cirkel med runor. Gallren går att veva upp från utsidan. Den västra alkoven innehåller en hög med röd aska. Den östra alkoven inneåller en inspärrad djävul. Han verkar illa däran och erbjuder oss rikedom om vi befriar honom.

Vi låter oss inte luras och Snorre lyckas till och med få honom att prata. Han berättar att han fängslades här för länge sedan av ”Karzoug” och att askan i den andra alkoven är resterna av en annan djävul. ”De var vår energi som drev dammen”, säger han.

Azaal trollar fram en ponny i den västra alkoven. I nästa ögonblick hör vi hur dammluckorna öppnas. Ljudet från vattenmassorna är öronbedövande och hela rummet vibrerar när stenar faller ner från taket. Den redan halvt förtvinade djävulen splittras av de magiska krafter som plötsligt släpps lösa. Ponnyn skrumpnar ihop men överlever.

All Hail Wet Papa Grazuul – 17 februari 2013

Efter flera misslyckade försök lyckas vi till slut bryta upp den norra dubbeldörren. Vi går in. Hundratals skallar är inristade i det höga och avsmalnande taket. Det blåser kraftigt från cirkulära öppningar ovanför oss. Vatten har trängt in och bildat stora pölar på golvet.

Grön, svampliknande mossa täcker stora delar av rummet och gör det svårt att se ordentligt.

Mitt på golvet ligget fem ihjälslagna ogres. Plötsligt lösgör sig fyra troll ur skuggorna. Snorre kastar en Glitterdust och Azaal en Holy smite. Trollen blir förblindade och måste istället lukta sig fram. Vi dräper dem snabbt utan några egna skador.

Vi letar igenom de andra rummen. Mossan växer överallt. I den vämjeliga grönskan döljer sig flera sovplatser som trollen verkar ha använt. Sindrin är ivrig och springer före oss andra. Bakom en lös sten i väggen hittar han bland annat ett par rosa spetshandskar. De doftar lilja och är magiska. Azaal tar hand om dem.

Jag passar på att gå ut och undersöker den östra änden av dammen. Sprickan är stor men verkar lyckligtvis inte vara tillräckligt djup för att dammen ska kollapsa. Regnet piskar mig hårt i ansiktet. Det känns inte naturligt med så här mycket regn. Jag går tillbaka in.


”Below dwells Wet Papa Grazuul, all hail Wet Papa Grazuul.” En text skriven med torkat blod leder oss vidare genom en dubbeldörr och nerför en vindlande spriraltrappa. Snorre smyger före. Halvvägs ner i dammen, på femtio meters djup, slutar trappan vid ännu en dubbeldörr. Rummet bakom innehåller en bassäng med gult, slemmigt vatten samt flera dörrar. Vid en av dem ligger en stor hög med kranier, många av dem från människor. Luften är kall och fuktig här nere. Det är alldeles tyst.

I nästa ögonblick klättrar ett troll med en treudd upp ur bassängen. Det ser annorlunda ut jämfört med vanliga troll. Det är helt täckt av fjäll och har en taggig ryggfena, precis som en abbarr. Snorre kastar en Hold monster som fjättrar trollet där det står. Jag gör en coup de grace. Sindrin använder en syrabomb för att försäkra sig om att Wet Papa Grazuul inte stiger upp igen.


I rummet intill hittar vi en detaljerad modell av dammen. Vi hinner tyvärr inte studera den. Rummet vaktas av en skull ripper, ett skorpionliknande monster med kraftiga klor som den uppenbart använder för att avlägsna huvuden med. Sindrin och Azaal blir båda frightened och rusar förskräckta ut igen. Jag hör nästan hur de tävlar med varandra uppför trappan.

Monstret crittar på Menomar som medvetslös segnar ner på golvet.

Jag närmar mig fanskapet från andra hållet. Jag tar ett djupt andetag. Måtte jag inte springa härifrån som en skrikande jäntunge jag med.

Skull’s Crossing – 12 februari 2013

Vi följer landsvägen längs Skull River. Det går stadigt uppför ju längre in bland bergen vi kommer. Långt där nere, vid botten av en brant sluttning, ser vi floden. Vattnet är mycket högt.

På kvällen passerar vi korsvägen mot Fort Rannick. Vi övernattar i samma grotta som tidigare. I grottan finns ved och filtar som rangersarna i fortet en gång lagt dit.

Det duggregnar när vi nästa dag kommer fram till Skull’s Crossing. Vi tittar upp mot den imponerande byggnaden som reser sig framför oss. Den pryds av tusentals inhuggna kranier. På dammväggen sitter fem enorma skallar. De verkar fungera som dammluckor. Vid den östra änden har kanten brustit och genom en spricka störtar vatten med våldsam kraft ner i floden. Dammen verkar nätt och jämnt kunna hålla tillbaka sjön bakom. Det förbannade regnet förvärrar situationen ytterligare. Varför slutar det aldrig?

Trots de dånande vattenmassorna hör Menomar plötsligt ljudet av en slägga. Det kommer från toppen av dammen.

I väster finns en lång stentrappa som leder uppåt. Trappan är bred och verkar vara gjord för varelser större än människor. Den kantas av hundratals träpålar som är nerkörda i marken. Längst upp på dem sitter olika slags kranier, både från djur och människor. Skallarna är märkta med en runa som Sindrin säger är en varningssymbol.


Vi klättrar långsamt uppför trappan. Den slutar vid en stor grottöppning. Snorre smyger in och hör gutturala röster från en hög avsats. Han klättrar upp och hamnar öga mot öga med en tvåhövdad jätte. Snorre misslyckas med sin Glitterdust och jätten spöar honom med sitt stridsgissel. Sindrin, som står nedanför, ser inte ordentligt och missar med sin bomb. Menomar klättrar snabbt upp. Han får stryk i början men ger sedan igen med knytnävarna. När jag väl kommer upp räcker det med ett yxhugg för att skicka jätten till de sälla jaktmarkerna.

Grottan innehåller flera döda djur och stinker fruktansvärt. Vi hittar några scrolls och ett magiskt diadem som vi inte lyckas identifiera. Azaal sätter det på huvudet så länge.

Vi fortsätter upp till själva dammen. Den tvåhundra meter långa avsatsen omges på vänster sida av the Storval Deep. På höger sida stupar dammväggen hundra meter rakt ner i Skull River. Avsatsen täcks till stora delar av vatten. I mitten reser sig en mindre byggnad.

Hitom byggnaden upptäcker vi fem ogres. Fyra av dem håller på att förstöra kanten med stora släggor medan den femte, som verkar vara ledaren, står bredvid och övervakar arbetet. Vi skjuter ner dem en och en när de kommer rusande. Ledaren, som svingar en krok, hinner fram för att möta oss i närstrid, men en crit från Azaals armborst sätter stopp för ytterligare blodspillan. Vi släpar bort kropparna och knuffar ner dem i floden.

Vi undersöker de två dubbeldörrarna på byggnaden. Den södra ser orörda ut. Den norra är inslagen men lagad.

The Great Flood – 3 februari 2013

Floden forsar med full med kraft genom byn och ner i sjön. Några av husen håller redan på att kollapsa i det snabbt stigande vattnet.

När vi kommer närmare hör vi rop på hjälp. Ropen kommer från en kvinna och några barn som klamrar sig fast i en av byns typiska färjor, en båt sinnrikt konstruerad av ett enda stort sköldpaddsskal. Båten är fastklämd mellan två väggar och kan inte komma loss. Plötsligt sticker en fem meter lång orm upp huvudet ovanför vattenytan. Azaal frammanar en vattenelemental som håller ormen borta från kvinnan och barnen. Han skjuter sedan ihjäl ormen med en välriktad skäkta från sitt armborst. Ganska snyggt faktiskt.

De nödställda i båten visar sig vara en lärarinna och hennes elever. Vi hjälper dem ombord och går tillsammans iland vid brunnen mitt på torget dit vattnet nu har sträckt sig. Inte långt därifrån står kyrkan, byns högsta och kraftigaste byggnad. Den har två våningar och är byggd av sten. Vattennivån når en meter upp på väggarna. Ett stort antal bybor verkar ha sökt skydd uppe på andra våningen.


Jag tittar uppströms. Något som verkar vara en enorm timmerstock närmar sig snabbt i det forsande vattnet. Det är på väg mot kyrkan. Jag hinner skrika ut en varning och sedan märker Sindrin hur tingesten plötsligt dyker ner igen. Vattenytan formligen exploderar när en kolossal varelse i nästa ögonblick reser sig upp ur det skummande vattnet. Dess svarta kropp är ett gytter av slingrande tentakler och på den långa halsen sitter ett reptilliknande huvud.

Vild panik utbryter. Många blir lamslagna av skräck och vet inte vart de ska ta vägen. Varelsen slår upp ett stort hål i kyrkan. Menomar rusar dit för att hjälpa byborna att komma ut. Snorre och Sindrin skjuter på varelsen. Azaal försöker att spärra dess väg med en mur av vattenelementarer.

Jag schasar iväg ungarna in i skogen och springer sedan tillbaka för att hjälpa Sindrin som står ensam i ett hörn. Varelsen verkar inte ta någon nämnvärd skada, men är sur på Sindrin och hans bomber och spyr ut ett svart moln som träffar oss båda. Vi blir confused, uppfattar situationen felaktigt och gör inget mer vettigt på ett tag.

Varelsen simmar plötsligt iväg, dyker ner i floden och försvinner. Det regnar inte längre.

I tumultet som följer utbrister någon att varelsen måste ha varit den beryktade Black Magga, ett mytomspunnet monster som sägs ha existerat i tusentals år. Father Shreed förklarar att varelsen visserligen liknar Black Magga, men att hon enligt sägnen ska finnas i the Storval Deep längre norrut, absolut inte här i Claybottom Lake. Något måste ha hänt i Skull’s Crossing, menar han. Så här illa har det aldrig varit förut. Vid tidigare oväder har alltid luckor öppnats så att vattnet har kunnat rinna undan. Father Shreed ber oss att undersöka dammen och åtgärda problemet, i annat fall måste de flytta byn någon annanstans.

Vi berättar om händelserna i Whitewillow och förklarar att vi även har ett brådskande ärende i Hook Mountain. Father Shreed ger oss några potions. Enligt honom är dammen mer än tvåhundra meter bred och ungefär hundra meter hög.

Vi samlar ihop vår packning och gör oss redo att gå tillbaka norrut igen.

Whitewillow’s Soft Embrace – 27 januari 2013

Vale blir begravd medan regnet fortsätter att falla. Father Shreed håller en kort ceremoni och Jakardros säger några få avskedsord.

Efter begravningen syr prästerna ihop Menomar. När de är färdiga rullar Azaal ut scrollen och läser besvärjelsen. Vi väntar tålmodigt. Kort därpå slår Menomar upp ögonen, utmattad och svag men vid liv igen.

Under kvällen studerar Sindrin böckerna i kyrkans bibliotek och hittar en detaljerad karta över området. Father Shreed beskriver flera av platserna, bland annat Skull’s Crossing som är en uråldrig damm längre upp längs floden. Den härstammar från det thassilonska imperiet och är dekorerad med mänskliga kranier som huggits in direkt i stenen. Dammen, som byggdes för att hålla tillbaka vattenmassorna i the Storval Deep, är inte bemannad men sägs vara tillhåll för en grupp människoätande troll som kallas för the Skulltakers. Folk här undviker platsen.

Innan jag lägger mig går jag till värdshuset. Revin sitter i sitt vanliga hörn. Jag räcker honom käppen med skalper. Han blir genast på bättre humör och ger mig en gåva som tack, ett dussin magiska brandpilar som jag delar med Sindrin när jag återvänder till kyrkan en stund senare.

Nästa morgon lånar vi en flatbottnad båt och ror över till Whitewillow på andra sidan Claybottom Lake. Det är kallt men det har åtminstone slutat att regna. En stund senare breder the Shimmerglens ut sig framför oss. Från träsket rinner flera vattendrag ut i sjön. Vi följer ett av dem. Det luktar illa. Terrängen på land är lerig och snårig. Det mesta ser likadant ut och det är svårt att navigera. Framför oss kan vi ana knotiga träd som det växer lavar på.

Plötsligt dyker en förtvivlad pixie med rödgråtna ögon upp. Han presenterar sig som Yap och ber oss att hjälpa hans drottning som är mycket illa däran. Hennes namn är Myriana. Yap säger att landet självt blev sjukt med henne. Vi följer efter honom i båten medan han svävar före in i ett kallt och dimmigt område. Det blir alldeles mörkt när svarta och förvridna träd plötsligt reser sig ovanför oss. Jag tycker mig ana rörelser i ögonvrån, men när jag tittar dit finns där ingenting att se.

Döende sjöfåglar rycker spasmodiskt i den stinkande gyttjan. Hundratals stora spindlar kryper omkring bland grästuvorna. Paddliknande varelser med alldeles för många ögon försvinner ner i vattnet när båten passerar. Deras kväkande sång fyller våra öron medan vi långsamt glider vidare in i dimmman.

Whitewillow är inte längre lika vackert som det låter.


Vi förtöjer båten där marken är relativt torr och går iland. Genom träd och buskar får vi syn på ett mindre fartyg. Det täcks av grön mossa och ser mycket gammalt ut, som om det strandat i det knähöga gräset och legat här i flera år. Fartyget är i dåligt skick men verkar ändå vara intakt. Det finns inget namn på skrovet. Jag klättrar upp på däck och går in i kaptenshytten. Jag lyser med min lykta. I rummet sitter ett skelett framför ett musikinstrument. Skelettet bär en rutten uniform och i händerna håller det en kartbok och en silverbägare. På musikinstrumentet ligger en bok med noter. Med Foxglove Manor i färskt minne rycker jag snabbt åt mig böckerna och springer sedan ut därifrån.

På däck väntar en vit hund. Den stirrar på mig med tomma mjölkvita ögon, men hoppar ner på marken och försvinner när jag försöker prata med den. Yap säger att han aldrig sett vare sig hunden eller fartyget tidigare. Sindrin öppnar kartboken och konstaterar snabbt att den inte visar något för oss känt område. Ingen av oss kan tyda boken med noter.

En stund senare kommer vi fram till en glänta. Inget lever här längre och all växtlighet verkar ha dött. Yap pekar mot en tjärn en bit därifrån och förklarar att Myriana vill träffa oss. Han vågar inte följa med utan försvinner.

Myriana, en gång en vacker kvinna men nu en vålnad med avhuggna armar och utslitna inälvor, väntar på oss ute i vattnet. Hon är fruktansvärt arg och skriker att det var en rödhårig kvinna som tillsammans med sina ogres gjorde detta illdåd. Myriana anklagar oss för att vi lät dem ta Lamatar och menar att det är vårt fel att hennes älskare nu är död. Hon säger att han finns någonstans i Hook Mountain och beordrar oss att finna och återvända med hans kropp, eller åtminstone en hårlock eller något annat som tillhört honom. Annars hotar hon att förgöra allt som fortfarande lever i området.

Vi skyndar oss tillbaka till båten. Det strandade fartyget ligger inte längre kvar utan verkar ha försvunnit i tomma intet. Det börjar regna igen medan vi ror tillbaka över sjön. När vi närmar oss Turtleback Ferry ser vi genast att allt inte är som det ska. Folk och kreatur har klättrat upp på taken. Kvinnor och barn gråter förtvivlat. Skull River har svämmat över och lagt stora delar av byn under vatten.

Hell’s Coming with Me – 20 januari 2013

Väl ute på borggården igen kan vi tydligt höra gutturala röster från en av träbyggnaderna. Själva huskroppen vilar på pålar nergrävda i marken och under denna finns en stor mängd ved. Snorre blockerar dörren och smyger därifrån. Sindrin kastar en Spider climb och en Levitate och ger sig upp på taket. Med två bomber sätter han eld på byggnaden som nu innehåller ett dussintal instängda ogres.

Vi skjuter samtidigt mot ytterligare fyra ogres som befinner sig en bit längre bort. Vi dräper dem snabbt.

Lågorna växer sig allt högre medan de instängda förgäves kämpar för att komma ut. Byggnaden är snart övertänd. Det öronbedövande dånet när tak och väggar slutligen kollapsar dränker omedelbart alla skrik. Det måste vara ohyggligt, men jag känner ingenting. Samtliga ogres förgås i det brinnande infernot.

En sällsynt fet ogre störtar plötsligt ut på borggården. Han slår mot Vale som ensam lämnat gruppen medan han i triumf höjer Pappys avhuggna huvud i sin hand. Det är en ödesdiger handling som kostar honom livet. Ogren ger sig sedan på Snorre. Han skadar honom med sin krok, men förvandlas i nästa ögonblick till en rykande askhög när en av Sindrins bomber träffar honom från ovan.

Längre bort ser vi hur några ogres flyr ut genom en av portarna. De tre första lyckas komma undan. Den siste springer också, men stupar i ett regn av pilar mer än femtio meter från fortet.

Jag samlar ihop pilarna medan jag förbannar min oskicklighet. Jeb Hosk hade aldrig missat så där. Utanför murarna hugger jag en stadig ungbjörk som jag fäster skalperna på. Det är en gåva till Revin i Turtleback Ferry. Djävlarna som åt hans kamrater och tog hans ben finns inte längre.

Vi placerar Pappys huvud väl synligt på det högsta murkrönet. Fort Rannick är återtaget.


Nästa dag går vi tillbaka till Turtleback Ferry. Stämningen är dyster och ingen orkar prata. Menomar ser overkligt blek ut där han ligger på en bår av grenar i det ihållande regnet. Frusna och hungriga når vi äntligen kyrkan i byn, som på utsidan pryds av ett praktfullt hjorthorn.

Father Shreed välkomnar oss in i värmen och lyssnar till vår berättelse. Vi vill att han skriver till Haldmeer Grobaras i Magnimar för att rapportera om vad som har hänt. Father Shreed omfamnar Jakardros och frågar om rangern kan återskapa the Order of the Black Arrows om han ger honom nytt folk. Jakardros svarar ja, och ber sin styvdotter Shalelu att hjälpa honom.

Förberedelser görs för att begrava Vale i den lilla kyrkogården utanför.

Father Shreed har en scroll of Raise dead som han ger till Azaal för att återuppväcka Menomar. När detta är gjort tänker vi fortsätta till Whitewillow och the Shimmerglens. Förhoppningsvis hittar vi Bayden där, eller åtminstone ledtrådar om att han fortfarande lever och var han i så fall befinner sig.

Pappy – 13 januari 2013

Plötsligt släpper förvirringen och jag kan ställa mig upp igen. Även Jakardros och Vale verkar ha varit drabbade. Jag dricker min sista potion of Cure light. Shalelu hittar ytterligare en flaska på en av de döda ogresarna som jag tacksamt sveper. Azaal hjälper också till. Sindrin har kommit in i rummet. Utanför hör vi hur något stort och skräckinjagande snabbt kommer närmare.

Styggelsen som vrålande rusar emot oss är Jaagrath Kreeg, även kallad Pappy, klanens ledare och orsaken till allt djävulskap här i Fort Rannick. Han hinner fälla både Menomar och mig med sin fruktansvärda krok, innan Azaal kastar en Hold person på honom. Fjättrad av besvärjelsen blir Pappy en enkel måltavla och vi gör slut på honom en gång för alla.

Menomar blir liggande kvar på marken, orörlig och fullständigt sönderslagen. Han andas inte längre. Han är död.

Helvete.

Jag torkar blodet och tårarna ur mina ögon. Vi beslutar att söka igenom och rensa fortet för att sedan återvända till Magnimar och reinkarnera Menomar. Kanske är Lamatar Bayden, fortets befälhavare, fortfarande vid liv och hålls fången här någonstans. I hans rum hittar vi bland annat en gyllene hårlock från en nymf samt flera pergament med kärleksdikter. De är tillägnade någon som heter Myriana, ”the truest grace to know Whitewillow’s soft embrace”. Jakardros förklarar att Whitewillow är ett område i the Shimmerglens, ett stort träsk väster om Turtleback Ferry.

Pappys skalp tynger ner bältet som en stor och blodig trasa. Satans ogresvin.

A Bloody Mess – 19 december 2012

Vi går igenom rum för rum och dräper sammanlagt elva ogres.

Elva skalper.

I ett av rummen hittar vi en människokropp utan huvud. Någon har skrivit på väggarna med den döde mannens blod, förnedrande kommentarer av typen ”jag stor, du liten” och ”jag använder din kropp som pensel”. I det som en gång var en rättssal hänger tre döda rangers. Deras kroppar är sönderskurna och tappade på blod likt slaktad boskap.

I den sista encountern faller jag återigen ihop som ett värdelöst vrak på golvet, confused och träffad av ytterligare en krok. När Azaal väcker mig är jag fortfarande under the influence och passar på att slå mig själv i ansiktet med knytnäven, hårt. Jag önskar jag vore medvetslös igen, jag vill ju inte skada någon annan i partyt. Striden verkar vara över när plötsligt en väldig ogre dyker upp i korridoren bakom Sindrin. Han är större än någon av dem som vi tidigare har mött och i handen svingar han ännu en av dessa förbannade människokrokar.

Jag är svårt skadad, svamlar fastän jag är nykter och försöker febrilt att ställa mig upp igen. Jag tror inte jag kommer härifrån levande.

Sindrin vänder sig om. Framför honom står en varelse från helvetet.

Bedrövlig som stridsman, misslyckad som människa. Jag är i alla fall glad att ol’ Jeb slipper se mig nu. Jag kan höra honom. Besvikelsen i hans röst är omisskännlig.

”Skämmes tamefan!”

Fort Rannick – 2 december 2012

Vi väljer att undersöka borggården först och Snorre smyger iväg för att reka. Regnet gör honom näst intill osynlig. Ogren framför oss polerar en människoskalle. Ytterligare fyra ogres står vid den andra porten. Ett stenras blockerar något som verkar ha varit en tunnel. På borggården finns ett tomt stall, ett torn och två träbyggnader. Fönstren på de sistnämnda är öppna, ljus kommer från ett av dem och det ryker ur en skorsten. Det mesta är i dåligt skick. En stor dubbeldörr leder in till kärntornet. Den har blivit förstörd men har sedan lappats ihop igen. Snorre återvänder och vi backar tillbaka in i mörkret.

Jakardros berättar att den nya passagen är ödlornas huvudområde. Han uppmanar oss att gå försiktigt och låta bli att ta deras ägg. Vi följer en trång och jordig tunnel. Ovanför oss sticker nakna trädrötter ut genom taket. Tunneln slutar vid en dörr. Vi trycker upp dörren och skynket bakom den. Den sötaktiga doften av rökelse slår oväntat emot oss när vi kommer in i ett vackert rum med silkesdraperier på väggarna och dyrbara mattor på golvet.

Det står en kvinna i rummet. Hon vänder sig om mot oss. Hon är elegant klädd och ser aristokratisk ut med rött hår, felfri hy och gröna ögon. I bältet hänger två dolkar. Hon presenterar sig som Lucrecia, ett namn som jag genast känner igen från Revins berättelse i Turtleback Ferry. Kvinnan säger att hon har ett erbjudande och ber oss att stiga in. Hon ler sedan mot Kaven, kallar honom ”my love” och berömmer honom för att han hjälpte the Kreegs in i fortet. Kaven blir likblek, nekar och skriker att hon ljuger. Panikslagen rusar han rakt in i Vale som står alldeles bakom honom.


”Join with me and my master Mokmurian and I will not kill you!” Kvinnan förvandlas plötsligt. Hon växer och får ormsvans. Situationen känns obehagligt välbekant från encountern i the Shadow Clock i Magnimar. Vi gör en haltande insats i den följande striden. Sindrin blir svårt touchad och tappar omdömet. Varelsen väljer ändå att försvinna med hjälp av en Dimension door. Kaven, efter att ha försökt sticka ner Jakardros i ryggen, försöker fly genom den bortre dörren men blir svårt sårad och faller ihop medvetslös på golvet. Vale går fram till förrädaren och slår ihjäl honom med sina yxor. Kaven, precis som Revin, har en tatuering föreställande the Sihedron rune.

Vi fortsätter. En trappa leder upp till en korridor med flertalet dörrar både till höger och vänster. Blodspår på golvet leder in under en av dem. Sindrin gör sig redo med en bomb medan jag öppnar dörren. I rummet står en ogre. Han överlever Sindrins bomb och hugger mig sedan med sin krok. Han brinner fortfarande. Jag får rejält med stryk, fumlar återigen och slår mig själv i skrevet. Efter ytterligare försök och helning från en välplacerad Azaal lyckas vi äntligen dräpa den fan.

Ursinnig sliter jag flåkniven ur bältet. Jag tar hans skalp och fäster den motbjudande trofén vid ränseln som en snarad ripa. Dom djävlarna.

Rummet verkar ha varit en sjukstuga men liknar nu snarare ett slakthus. Blod och inälvor täcker golvet och på sjuksängarna ligger sönderskurna kroppar. På en stol sitter en död man med uppsprättad mage. Någon med konstnärliga ambitioner har arrangerat kroppen så att det ser ut som om mannen äter sina egna inälvor ur en skål. Han bär fortfarande prästkläder med Erastils symboler. Vi inser att det måste vara Father Baelon, en präst här vid fortet som borgmästaren i Turtleback Ferry tidigare beskrev för oss.

Vi undersöker snabbt de intilliggande rummen, bland annat ett bibliotek i vilket böckerna verkar ha slitits ut från sina hyllor och sedan våldsamt stoppats tillbaka. Vi passerar en sönderslagen matsal och resterna av ett kök där även spisen har blivit förstörd.

Intermission – 12 november 2012

På väg genom rummet blir vi överrumplade av en tendriculos, ett plantliknande monster med långa tentakler och en stor käft som plötsligt dyker upp ur golvet. Sindrin sätter eld på varelsen innan jag fäller den som en gammtall med fyra välriktade yxhugg. I ett annat rum hittar vi de tre rangersarnas vapen och rustningar.

Vi bär upp allt. Vi bränner ner huset och ladan och börjar sedan färden mot Fort Rannick.

Menomar och Snorre är himla skadade och vi vilar därför i två dygn innan vi fortsätter. Vi slår läger i en grotta som rangersarna känner till. Härifrån är det tjugo miles kvar att gå till fortet. Det regnar oavbrutet.

Jakardros berättar att the Kreegs är ungefär tjugo till antalet och att deras ledare heter Pappy Jaagrath. Han visar oss en skiss över fortet och förklarar att den bästa vägen in är via ett tunnelsystem. Tunnlarna är hemvist för en grupp stora ödlor och används därför inte längre. Tunnelöppningen är dold bakom ett vattenfall. Fortet har två portar. Stenmurarna är femton fot höga. En lång trappa leder upp över berget bakom fortet. Trappan används för att kontakta fortets bundsförvanter örnarna.

Vattenfallet, beläget alldeles intill fortet på vänster sida, avtecknar sig tydligt i duggregnet när vi kommer närmare. Vi ser inga ogres, men upptäcker däremot ett tiotal människokroppar upphängda på krokar utanför den närmsta porten. Poolen nedanför vattenfallet påminner om en slaktplats, där massakrerade kroppar från människor, hästar och örnar flyter omkring i vattnet. The Kreegs verkar ha haft en festmåltid och skurit bort endast de mest välsmakande kroppsdelarna. Det som blev över har de sedan kastat ner här. Samtliga människor, även flera djur, saknar dessutom sina huvuden. Äcklad vänder jag mig om och börjar klättra.

Jakardros leder oss in i en grotta bakom vattenfallet. Grottan innehåller ett antal lådor. Det är mörkt och Azaal kastar några Lights. Snorre går i förväg och försvinner in i dunklet. När han återvänder kort därpå berättar han att han har sett två ödlor, stora som hundar, längre fram i tunneln. De är gröna, har horn på huvudet och det blixtrar omkring dem, flämtar halflingen andfått. Vi följer efter dem, men de försvinner ner i ett mörkt schakt vars botten vi inte kan se. En smal bro leder över schaktet. Vi går försiktigt över och passerar en krypta med nischer i väggarna. Det känns som en begravningsplats. På golvet ligger en människokropp i en hög.

En stund senare kommer vi ut på borggården innanför murarna. Himlen har blivit mörk och slits sönder av blixtar från ett annalkande oväder. Vid porten står en ogre. Jakardros förslår att vi tar en annan väg istället, en tunnel som vi passerade tidigare och som leder vidare neråt.

Mammy Wants His Head – 4 november 2012

Sindrin och Snorre gör processen kort med de två ogrekinen. Rummet innehåller fler makabra barnteckningar liknande dem vi såg tidigare på verandan. En stor samling människoskallar pryder en av bokhyllorna.

Mammy Graul väntar på oss i sitt sovrum. Hon sitter på sängen och har sällskap av tre odöda ogrekin. Den förste har tre pilar i bröstet, den andre en yxa i huvudet och den tredje verkar ha blivit ihjältrampad. Längs väggarna står hinkar fulla med stinkande exkrementer. Azaal kastar en Silence. De odöda stannar upp och Mammy Graul försöker förgäves att använda sina spells. Hon kravlar istället ner på golvet där hon inträngd i ett hörn blir en enkel måltavla. Illvillig in i döden lyckas hon ändå toucha och skada Menomar. Vi slår ihjäl henne utan betänkligheter. Hon välter omkull några av hinkarna i fallet. De spiller sitt vidriga innehåll medan de ljudlöst rullar över golvet. Den totala tystnaden här inne är förvirrande.

Vi letar igenom sovrummet. Vi hittar en käke från en människa som verkar ha använts som kam, svarta hårtestar sticker ut mellan tänderna, samt ett oavslutat konstverk, målat med kött och mänskliga organ. Det är omöjligt att se vad målningen föreställer. I en garderob hänger tre halvätna kroppar.

Vi går en trappa upp. Väggarna i hallen pryds av troféer i form av människoskallar. Övervåningen består av ett stort vindsförråd och ett sovrum med sju sängar. Vindsförrådet innehåller ett flertal flaskor med syra. I sovrummet hittar Snorre en kista. Han öppnar den, men i sin iver utlöser han en fälla och blir svårt förgiftad. Kistan innehåller en säck med mynt och sjutton avhuggna människofingrar.

Väl ute på gården igen ser vi en trappa i köket som leder till en källare. Vi har redan beslutat att bränna ner platsen men vill ändå undersöka källaren först. Menomar svär och reser sig upp från sin vila. Snorre är alldeles för svag och blir liggande kvar i gräset. Vi andra går ner.

På borden i det första rummet ligger högar med människohud, däribland ett grinande ansikte utan kranium. Det stinker av förruttnelse och gammalt blod.

I nästa rum möter vi en ogrekin och hans två jättelika råttor. Han har ett extra huvud i nacken och bär en rustning av människohud. Jag fumlar, får jord i ögonen och gör inte mycket nytta. Ogrekinen försöker envist att döda Menomar. Jag tänker hela tiden att shit nu jere gocke färdigt, men Azaal helar oförtrutet och striden rasar vidare. Förgäves ropar jag till Shalelu och rangersarna där ovanför. Jag ber om hjälpen men ingen kommer. Efter en seg och utdragen kamp lyckas vi till slut sänka honom. I rummet finns en dubbeldörr som Sindrin försiktigt öppnar. Han stirrar förhoppningsfullt in i ett stort, brunt öga.

The Graul Farm – 21 oktober 2012

Vi dräper ogrekinen. Shalelu och svartbjörnen stannar kvar och väntar medan vi går och undersöker området. Stigen leder fram till ett hus och en stor lada.

Byggnaderna och fälten ser övergivna och förfallna ut. Det mesta har växt igen. Tak och fasader är täckta av grön mossa. På marken kryper onormalt stora myror omkring och från hustaket stirrar en jättelik mal, stor som en fågel, ner på oss. Alla fönster verkar vara igenspikade.

På husets veranda hänger ett vindspel gjort av människoben. Det ihåliga ljudet av benpipor som svänger i vinden ger mig kalla kårar. På verandapelarna upptäcker vi några primitiva teckningar som först verkar vara ett barns klumpiga verk, men de groteska motiven tyder på annat. De föreställer mantikoror som sticker barn och vargar som äter upp kvinnor.

Vi beslutar att gå in i ladan först. Jag öppnar porten medan Sindrin och Snorre står beredda. Väggarna till höger och vänster kantas av burar. De är tomma men har antagligen tillhört de hundar som attackerade oss tidigare. Mitt på golvet står en stor hembränningsapparat och runt omkring den tre ogrekin som genast går till anfall. Vi gör oss snabbt av med dem. Den minste av dem skriker ”Mammy wants his head” oavbrutet innan han faller och blir tyst. Snorre hittar en nyckelknippa och vi fortsätter till ladans andra rum.

Vi kommer in via en sidodörr, belägen en bit ovanför golvet. Hela rummet är genomkorsat av ett kraftigt spindelnät. Nedanför oss i den vämjeliga röran kan vi ana en mörk tunnelöppning. Vi försöker upptäcka några rörelser men misslyckas. I rummet finns två stora burar. Den närmaste innehåller tre män. Jag håller i nyckelknippan och börjar gå mot buren för att befria de inlåsta männen. Inte helt oväntat störtar då en enorm spindel fram ur dunklet och angriper oss. Den biter Menomar som blir förgiftad och kraftigt försvagad. Sindrins bomber är alldeles för riskabla att använda här inne. Jag hugger vilt och lyckas driva tillbaka odjuret. Svårt skadat kryper det ner i sitt helveteshål och dör. Nyckelknippan darrar en aning när jag först låser upp buren och sedan männens handfängsel. Männen har blivit torterade och ser illa däran ut, men Azaal helar dem och de återfår medvetandet.

Den äldste av dem presenterar sig som Jakardros Sovark, second-in-command vid Fort Rannick. De andra två heter Vale Temros och Kaven Windstrike. De är alla Black Arrows. Jakardros berättar att fortet har fallit, att Kreeg ogres har tagit det i besittning och tillfångatagit fortets befälhavare. Han var medvetslös när han blev bortförd. Jakardros förklarar att anfallet var mycket välplanerat och att ogresarna därför måste ha fått hjälp av någon inifrån som förrått rangersarna vid fortet. Som enda överlevande bestämde sig de tre männen för att fly och hämta hjälp. Under flykten blev de tillfångatagna av the Graul family som hållit dem fängslade här i en vecka.


Vi förser rangersarna med vapen. Kaven får låna mina jaktknivar. När Jakardros hör talas om svartbjörnen skiner han genast upp och männen går ut. Svartbjörnen, som heter Kibb, visar sig vara Jakardros vän och det blir ett glatt återseende. Utanför möter de även Shalelu, som verkar arg eller besviken på Jakardros. Hon skäller på honom men vi kan inte höra vad det handlar om. Vi låter dem vara ifred och fortsätter med att söka igenom huset.

Menomar takes point och går in genom huvudingången. Han rusar omedelbart ut igen. Rummet, som verkar vara ett kök, stinker fruktansvärt. Sindrin gör också ett försök men misslyckas även han. Medan Menomar och Sindrin mår illa och kräks en bit längre bort håller vi övriga andan och försöker upptäcka vad som finns där inne. Vi ser bland annat ett blodigt förkläde, ett slaktarblock med tre köttyxor, en korg fylld till brädden med avhuggna händer och fötter samt en tallrik med fingrar och tår. Överallt i rummet hörs det rasslande ljudet från äckligt övergödda kackerlackor.

Vi provar istället en dörr på verandan. Den är öppen och leder in till ett annat rum. Huset visar sig innehålla flera avancerade fällor, men tack vare tur och Snorres fingerfärdighet klarar vi oss utan större skador. På bottenvåningen passerar vi ett sovrum som innehåller flera små handgjorda dockor. Min mage vänder sig nästan när vi sedan går igenom en matsal. Mitt på det stora bordet står ett ruttnande människohuvud.

Plötsligt hör vi röster. De kommer från två ogrekin som springer omkring och kivas med varandra. De stannar till när de får syn på Snorre som gått före oss andra in i rummet.

Don’t Go into the Woods – 16 oktober 2012

Shalelu berättar att mannen hon vill få kontakt med i fortet var hennes mors älskare. Hon går inte in på detaljer.

Sedan vi pratat med värdshusvärden, och ordnat rum för natten på Turtle’s Parlor, går vi till kyrkan för att träffa prästen och borgmästaren Maelin Shreed. Hans assistent Will tar emot oss. Father Shreed blir glad när vi kommer. Det var han som skrev brevet till Magnimar med vädjan om hjälp. Han ger oss en del allmän information om området.

Fort Rannick, beläget drygt tre mil norrut upp i bergen, byggdes för 47 år sedan som skydd mot plundrande ogres. Fortet uppkallades efter sin förste befälhavare.

The Battle of the Valley of Broken Trees var en strid mellan ogres och fortets rangers. Ogresarna blev besegrade och drevs tillbaka.

Rangersarna, the Black Arrows, rekryteras från kriminella som får en ny chans. Garnisonen består av minst femtio man.

Kreegs är namnet på den ogreklan som härjar i trakten.

Det är nu fyra veckor sedan man hört något från fortet.

Ashwood är en vidsträckt skog öster om byn som bör undvikas. Där finns spöken och varulvar.

Vi besöker general storen och köper proviant för en vecka.


Vi går tillbaka till värdshuset. Under kvällen pratar Sindrin med Revin, en försupen halvalv och före detta jägare. Han saknar bägge sina ben och har fruktansvärda ärr i ansiktet. För en flaska av husets finaste konjak berättar han en makaber historia som får blodet att koka i mina ådror. Den handlar om när han mötte ogres i Kreegwood. Hans två jaktkamrater blev flådda levande och uppätna. Ogresarna högg av honom benen och skulle grilla dem, men Black Arrows drev monstren på flykten och Revin överlevde. ”Gå int in i skogen” är hans uppmaning till oss.

Jag upptäcker sedan en tatuering på Revins skuldra som jag genast känner igen som the Sihedron rune. Revin förklarar att det var den vackra kvinnan Lucrecia, ägarinna till nöjesbåten ”Paradiset”, som övertalade honom och andra män att låta tatuera sig med denna symbol. I gengäld fick de fördelar ombord på båten, i form av kvinnor och tur i spel. ”Paradiset” brann av okänd anledning och sjönk för ett antal år sedan på Claybottom Lake, den stora sjön utanför Turtleback Ferry.

Revins berättelse gör mig illa till mods. Jag ryser till när jag ofrivilligt kommer att tänka på de där sagorna som brukade skrämma mig halvt från vettet som barn. Om troll och andra vidrigheter som lurade bland träden där utanför. Jag lovar Revin att återvända med en skalp. Hans druckna leende stelnar till en ansträngd grimas när han tömmer det sista av flaskan och höjer sitt glas till farväl.

Vi lämnar Turtleback Ferry tidigt nästa morgon och börjar gå mot Fort Rannick genom den vackert höströda skogen. Efter att ha korsat bron över Skull River blir vi attackerade av en ogrekin och hans hundar. Snorre kastar en entangle som bromsar upp dem något. När striden är över befriar Sindrin en svartbjörn som fastnat i ogrekinens björnsax. Djuret verkar ovanligt intelligent och leder oss vidare upp längs en stig. Det hejdar sig vid ett majsfält där en fågelskrämma står på vakt. Längre bort skymtar en gård bestående av två byggnader.

Plötsligt, medan vi håller utkik, rusar ännu en ogrekin fram emot oss genom det vajande majsfältet.

Only the Good Die Young – 7 oktober 2012

Varelsen dödar Azaal och flyger sedan iväg ut ur tornet, efter att ha blivit skadad av framför allt Sindrins bomber. Hon retirerar, gör sig osynlig och försvinner.

Jag bär Azaal i en ihoprullad matta över axeln. Kroppen är lätt, men bördan desto tyngre. Vi går med trötta steg tillbaka till druiden i parken igen. Ardeth Webb ser överraskad ut när vi lägger ner ännu en livlös kropp vid hennes fötter. Hon reinkarnerar Azaal som återföds som alv.

I tornet hittade vi en bone tube. Den innehåller en lång lista med namn, däribland Snorres. Flera av namnen är överstrukna och tillhör personer som blivit mördade. I bone tuben finns även dokument som visar att Magnimars borgmästare, Haldmeer Grobaras, varit under uppsikt.

Vi överlämnar dokumenten till Grobaras. Han svimmar först, men blir djupt tacksam och vi blir alla rikligt belönade. Han berättar även att Justice Ironbriar med största säkerhet kommer att bli hängd för sina brott. Innan vi går frågar han om vi kan tänkas vara intresserade av fler uppdrag i framtiden.

Vi återvänder till Sandpoint, där inget särskilt verkar ha hänt under vår frånvaro. Livet återgår snart till det normala igen. Jag ägnar tiden till att jaga och reparera min stuga. Jaktlyckan är god och jag säljer pälsarna till den alltid lika stressade Larz Rovanky. Medan jag väntar på min betalning ekar en serie mindre explosioner mellan husväggarna. Jag ler motvilligt när jag i nästa ögonblick hör Sindrin hosta och svära bakom dörren till sitt provisoriska labb. Det var länge sedan.

Två månader senare blir vi kontaktade av Grobaras. I ett brev förklarar han att man förlorat kontakten med garnisonen i Fort Rannick. Garnisonen, bemannad av en grupp rangers som kallar sig the Black Arrows, ligger vid Hook Mountain. Grobaras vill att vi åker dit och undersöker.

Vi återvänder till Magnimar för vidare färd österut. I Magnimar möter vi Shalelu, alvkvinnan som hjälpte oss under oroligheterna i Sandpoint. Hon ber att få följa med. Hon säger sig ha haft kontakt med en av männen i garnisonen och inte hört något från honom på länge.

Vi köper varma filtar och två fyrmanstält.

Från Magnimar åker vi båt till byn Turtleback Ferry där vi kliver iland. Det regnar. Vi tar farväl av kapten Boores och hans fartyg ”Turtle”. Han ska återvända och hämta oss om två veckor ungefär. Vi pratar med en fiskare som berättar att det var länge sedan någon från garnisonen sågs till i byn. Han förklarar att byns präst också är byns borgmästare och ledare. Vi ser en kyrka tillägnad Erastil, en diversehandel, en taverna och ett värdshus. Vi skyndar oss genom regnet till det senare.

The Shadow Clock – 30 september 2012

På bottenvåningen möter vi en flesh golem som svingar en väldig lie. Vi slåss som yrvakna höns och det straffar sig. Sindrin dör när flesh golemen plötsligt störtar fram och kapar alkemisten längs med midjan. Shit, en crit.

Flesh golemen försöker fly, men Menomar använder en ki point och fäller den saten med en sista välriktad spark. Jag grinar av raseri medan jag förgäves försöker pussla ihop de bägge halvorna av min fallne kamrat. Det känns som när jag hittade ol’ Jeb i skogen den där dimmiga morgonen för fem år sedan.

Azaal, alltid stabil när man blöder som mest, får kontakt med Sindrin. Vi samlar ihop våra tillgångar och anlitar druiden Ardeth Webb i Magnimar. Hon reinkarnerar Sindrin till alv igen.

Det känns bra att ha Sindrin tillbaka. Han ser annorlunda ut förstås, men det verkar ändå vara samme gamle galning som förut som, oavsett hur grim situationen än verkar, alltid ler förnöjt varje gång en av hans bomber exploderar där den ska.

Efter en tids vila i stan går vi tillbaka till tornet igen. Snorre tar täten in i mörkret. På väg uppför de smala trapporna blir vi attackerade av tre faceless stalkers. De slår mot en av de jättelika klockorna som störtar ner och nästan drar med sig Azaal och mig i fallet. Som tur är kan Azaal flyga och han hjälper mig snabbt upp igen.

Längst upp i tornet väntar en vacker alvkvinna som säger att hon ska äta upp oss. Det påminner om Wanton of Nature’s Pagan Forms: ”Eat them, savage them, or turn them into pawns, it matters not to me.” Muntergöken Menomar tycker att hon pratar för mycket och vill gå till attack, men innan vi hinner reagera drar hon sina två scimitars och förvandlas till en demonliknande varelse med ormsvans. Knogarna vitnar när vi greppar våra vapen.

Varför boostade vi oss inte mer innan vi gick in? Jag förbannar min dumhet. Nu är det för sent. Är detta slutet?

The Seven’s Sawmill – 23 september 2012

Vi överlämnar Justice Ironbriar och hans dagbok till lagen. Han är en högt uppsatt domare och ledare för Brothers of the Seven, en organisation bestående av köpmän, men som i själva verket är en fasad för the Skinsaw Men.

Dagboken omnämner Aldern Foxglove samt Wanton of Nature′s Pagan Forms, som ska ha stulit Ironbriars hjärta och visat honom a new way of murder. Journalen hänvisar till en plats i Magnimar kallad the Shadow Clock dit vi beger oss.


The Irespan i Magnimar.

The Shadow over Blackcove

“Some odd nervous affliction has me in its grip, and I find myself at times almost unable to shut my eyes. I have begun to study the mirror with mounting alarm. Sindrin and the rest of the boys seem to notice it, too, for they have begun looking at me curiously and almost affrightedly. What is taking place in me? This morning my reflection in the water definitely told me I had acquired the Blackcove look.”

(From the journal of Konrad Fell, a torn piece of paper found buried in the sand by Lost Coast fishermen.)

A Letter to Aldern Foxglove

Från Foxglove Manor leder spåren vidare till Magnimar.

Welcome to Sandpoint

Sandpoint, ”the Light of the Lost Coast”, med 1.240 invånare.

Print/export